Livet i Bolivia

Jag har verkligen försökt. Inte en dag här i La Paz utan värk i lungor eller hjärta. Inte en natt utan mardrömmar. Hur många gånger jag dött i drömmarnas land har jag tappat räkningen på. Det är många bolivianer från låglandet som här i La Paz lider av samma krämpor som jag, ont i lungor och hjärta. Men jag har lyxen att välja, jag behöver inte bo här, och valet jag gjort är till förmån för liv och välmående.

De senaste veckorna har blodtryckspikarna satt för djupa spår i kropp och själ. Jag har tröttnat på att säga adjö till Elsa mitt i natten så nu åker jag hem för gott. Jag hoppas att det svenska klimatet och framförallt den låga höjden gör att jag mår bättre. I vilket fall som helst finns det sjukvård bra mycket bättre hemma i Svedala än i indianernas Bolivia. Varför har jag då blodtryckstoppar? Höjden här gör att blodtrycket stiger. Att miljöombytet, alla ovissheter i detta nya land, utanförskap, språkfrustrationer och den dåliga vården skapar stress är helt klart. Det är verkligen jättetråkigt, men mer än så här blir det inte. Ciao Bolivia, hola Suecia.

Lisa är det klart inte så glad som måste avbryta sitt uppdrag efter halva tiden men hon tar det ganska bra. Å andra sidan visste både hon och jag om att det var en chansning att åka hit. Att jag har högt blodtryck och att det inte alltid är bra att bo i La Paz med den sjukdomen visste vi båda om. Själv är jag mest orolig för husorna som måste hitta ett nytt jobb. Å ärligt talat, lika bra arbetsgivare som Lisa och mig är svårt att hitta. Vi slår ju inte ens våra husor…

Påsk i Latin Amerika.

Jovisst firar man påsk i Latin Amerika. De flesta här är katoliker och då är ju påsken viktig. Skärtorsdagen är en vanlig dag. Långfredagen tar man det lugnt, idag är alltså alla affärer stängda. Imorgon Påskafton dog Jesus och det innebär att man kan göra dumheter utan att varken Gud eller Jungfru Maria ser dig. Det här varnar dock fruarna de äkta männen för – Frun ser dig ju alltid! Påskdagen söndag är en festdag med familjen och Annandag påsk finns inte här. Påsken är en helg då många bolivianer super sig rejält fulla och vad det för med sig vet ni. Därför har Evo beslutat att förbjuda försäljning av alkohol i samband med påsken. Bravo!

Idag återskapas också Jesus väg till Golgata i centrala La Paz och pilgrimer ger sig iväg på den långa vandringen till Copacabana vid Titicaca sjöns strand. Vandringen ska göras tre gånger för att få pluspoäng vid pärleporten.

Nu när jag lärt er lite om påsken i Bolivia är ni välkomna in på min sajt och titta på kläderna jag säljer www.sajama.se

Jag är jättedålig på att följa upp gamla inlägg så här kommer några utlovade ämnen.

Nu är jag ju inte pappaledig men är mycket med Elsa ändå. Hela familjen går upp mellan sex och sju beroende på när Elsa vaknar. Jag och Elsa går ner för att byta blöja och klä oss för dagen. Sedan är det välling och frukost. Efter frukosten smörjer vi in oss i solkräm och borstar tänderna. Rensar sedan i matkaoset. Mammas taxi hämtar henne klockan åtta för att fara till kontoret. Lite innan nio tar vi bilen till dagis och när jag kommer tillbaka har Gloria kommit. Jag jobbar med alpckagrejerna och har en del möten. Kring halv elva kommer Isabel och ger sig på lunchen till Elsa och mig. Lite över tolv hämtar jag Elsa på dagis och sedan äter vi tillsammans klockan 13. Elsa vill helst vara med pappa så vi grejar en del ihop. Jag har ofta möten eller lektion på eftermiddagen. Klockan 18 kommer mamma hem och då äter vi middag ihop. Sedan leker Elsa och mamma tills det är läggdags för alla tre kring klockan 9. Jag tror vi mest gör som alla andra familjer i västerlandet oavsett var man är bosatt. Förutom att jag och Elsa tar oss ett glas när höjden blir för jäklig det klart.

Skål!

En bekant till oss har haft inbrott i sin Toyota. Det är inget ovanligt med inbrott i nya bilar här. Samma helg stals sex andra diplomatbilar och flera hade besök av brottslingar. Ligorna här har stenkoll på vart alla nya bilar rör sig. Hur kan de veta det? Vem tjallar om de nya bilarna? Bilförsäljaren, försäkringsbolaget eller registreringskontoret? Eller är ligorna så stora att de helt enkelt åker runt och tittar? När vi fick vår nya bil var husorna och trädgårdsmästaren noga med att vi inte parkerade på gatan utanför huset utan jämt ställde bilen i garaget. Om man får klotter på muren runt huset ska man ta bort det för vanligtvis är det hemliga budskap till ligorna hur många som bor i huset, när de brukar vara borta och typ av inbrottslarm osv.

Några dagar senare ringde ”någon” till Toyosa som är landets återförsäljare av Toyotabilar. Lämpligt nog kunde de erbjuda de delar som fattas i bilen. Ratt, instrumentbräda och airbags. Delarna kunder levereras på dagen istället för att vänta på reservdelar från Japan vilket tar tre månader. Toyosa tackade naturligtvis nej men däremot nappade försäkringsbolaget som gärna köpte delarna till ett ganska lågt pris jämfört med nya från Japan. En anställd på bolaget åkte sonika till affären där ”någon” uppgav att delarna kunde köpas. Affären gjordes upp och försäkringsbolaget fick till och med kvitto. Delarna åkte sedan till Toyosa för montering i bilen. Färdigt! Mycket snabbre än 3 månader.

Vem vinner och förlorar då ekonomiskt på det här? Tjuvarna får sig det klart en hacka, butiken som lämnar ut/säljer delarna till försäkringsbolaget får sin andel, polisen är det klart medveten om systemet och är mutade, försäkringsbolaget får betala för delarna men slipper köpa nya och dyra från Japan. Toyosa tar en del betalt för monteringen, men hade säkert tjänat mer på att ha ett lager av reservdelar att sälja, den bestulne måste betala självrisk och alla som betalar en premie till bolaget förlorar pengar.

Men den stora förloraren är naturligtvis hela samhället och åter igen de fattigaste människorna. Korruption är verkligen rättvisans fiende. Utan ett samhälle som grundar sig på gemensamma lagar som människor respekterar och följer finns bara en svag grund för utveckling och förbättring. I en miljö där de som har möjlighet roffar åt sig själva kommer de utan möjlighet att förbli fattiga hur mycket de än jobbar och sliter.

Jag kan villigt erkänna att jag inte varit så förtjust i yrkesgruppen jurister. Inget personligt men de slaktar jämt mina lättlästa texter. Men nu förstår jag hur viktigt det är att ett land har en juridisk bas som verkligen följs. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan ifrågasätta effektiviteten av bistånd till länder som inte har fred och som inte har en laglig grund som respekteras.

Hur är det då med vår bil? Jo den står på service för tillfället men jag är ganska säker på att det finns en del ögon även på den och kanske till och med en och annan som är väldigt intresserad av när vi lämnar huset, vem som går in och vem som går ut, vad vaktbolaget har för rutiner och som gärna skulle slänga ett öga över muren och se vad som finns innanför de stora fönstren.

Men La Paz är förhållandevis lugnt jämfört med andra städer i Bolivia. I Santa Cruz sker tre driveby mord i veckan och uppgörelserna mellan rivaliserande knarksyndikat har ökat med flera 100 procent de senaste åren. En del påstår att det är värre i Bolivia än i Columbia. Det är ju en lite tråkig utveckling, inte bara fattigast i Sydamerika utan snart också mest våldsamt? Mitt i det här miljoner människor som sliter hårt och gör vad de kan bara för att överleva och helt oskyldiga. Inte sällan är det också de fattiga som utnyttjas av kriminella gäng och drogsyndikat. Ibland undrar jag om det någonsin kommer ordna sig för Bolivia?

Tungt inbrott

Som ni redan vet har många sydamerikanska länder en historia av högerdiktatorer mer eller mindre stödda av USA och CIA. Den elakaste av dem i Bolivia verkade under 70-talet och han delade upp landets bördiga områden i 100 delar och skänkte bort dem till de 100 bästa vännerna. Boskap, åkrar och människor som brukade gjorden fick de på köpet. Vännerna anställde personal som styrde jordbruken medan de själva flyttade till USA och levde det god rika livet. Kvar fanns livegna bönder som levde under slavliknande förhållanden och tjänade stormrika bolivianska familjer i USA.

Idag konfiskerar Evo Morales dessa landområden dagligen och ger tillbaka marken till dem som brukar den. Tyvärr minskar produktiviteten men inte lika problematiskt som i Zimbabwe. Hur kunde då diktatorer väljas gång på gång i det demokratiska Bolivia? Jo, för att få rösta var du tvungen att registrera dig, att registrerar sig kostade flera 100 dollar. Bara de rika, som höger diktaturerna var mycket vänlig mot, hade råd. Tjong! En på pappret demokratisk höger styr landet. 

Idag är det tvärt om. Evo tvingar nästan folket att registrera sig och det är helt gratis. För Evo vet, att ju fler fattiga och indianer som registrerar sig, ju fler röster kommer han få och därmed kunna behålla makten. Idag ringlar köerna till registerringskontoren långa.

Cholitorna jag handlar alpackaplaggen av är jordnära och sköna. Mil från diplomatfruarna. Här om dagen hade vi denna härliga konversation:

-          Hur många barn har du Magnum?

-          Jag har ett barn.

-          Va! Bara ett barn och du som är så gammal!

-          Hur många har du då?

-          Jag har 12 barn och 3 i graven

-          Va! 15 barn. Hur många män har du?

-          Bara en man.

-          Han måste jobba hårt!

-          Ja han jobbar hårt både på dagen och på natten (Fniss)

-          Ja, jag sover då på natten och jobbar på dagen.

-          Stackars din fru, hon kommer snart byta ut dig mot en Bolivian som orkar jobba dygnet runt (Fniss)

Idag kom jag i kontakt med den för mig ålderdomliga föreställningen av livet som utsänd. Målade diplomatfruar som inte har något annat att göra än att ordna tillställningar för varandra. Jag krokade arme med en medföljande från Schweiz och tillsammans tog vi oss över murarna till brittiska residenset där tillställningen ägde rum. Det var fullt med damer, det bjöds på god mat, gott vin och efterrätter i massor. Kyparna var nästan fler än gästerna. Temat var Tarija, en stad i söder, och musikanter och fruktförsäljare från staden var inbjudna. Visst det var trevligt men kanske inget för mig. Jag fick däremot kontakt med en organisation som jobbar med gatubarn.

I taxin på vägen hem mötte jag de vanliga människorna igen och chauffören som inte var berusad berättar stolt om sitt land. Han säger att här i Bolivia finns allt! När jag tänker på det närmare har han rätt. Här finns gas, olja, värdefulla mineral, skog, odlingsbar mark i massor, vin, frukt, grönsaker, 100-tals potatissorter och massa mer. Men hur kan ett land som har så mycket vara så fattigt? Något är fel i grunden!

Till helgen väntar vi vårt första besök. Lisas föräldrar kommer hit och jag önskar er härmed välkomna. Hoppas att resan hit inte blir olidlig vilket jag anser resande är för tillfället. Jag stannar hellre hemma där problemen inte är så stora.

Då var det dags att uppleva vår första strejk här i Bolivia. Förr eller senare skulle det ju hända. Busschaufförer och taxiförare har gått ut i strejk. Det innebär att folk inte kan ta sig någonstans i Bolivias fem största städer. Dessutom blockerar taxiförarna infarterna till centrum från klockan 8 på morgonen så de som ska till jobbet måste gå upp tidigt. Alla skolor är stängda. I en stad som La Paz är transporter viktiga och strejker sårar samhället svårt och det vet naturligtvis chaufförerna om.

Varför är det då strejk? Jo för att chaufförerna är dumma i huvudet! Evo har äntligen tagit tag i rattonykterheten som dödar tusentals människor i trafiken varje år. Om en billist fastnar i de allt ökande trafikkontrollerna och har mer alkohol i blodet än tillåtet dras körkortet in under ett år. Jättebra säger jag! Varför inte i två år? Hur fungerar det i Sverige? Vet inte. Chaufförerna vill i alla fall att man ska få två varningar innan kortet dras. De säger helt enkelt att det är ok att köra rattfull! I alla fall två gånger. Visst, om en chaufför förlorar körkortet innebär det att familjen tappar sin huvudförsörjning och att barnen måste jobba mer istället för att gå i skolan. Det är inget bra, men herregud! Då får väl chaufförerna ge fan i att dricka. Ganska enkelt egentligen, om man inte är alkoholist vilket inte är helt ovanligt i denna yrkeskår. Forza Evo!

Nu finns det blyfri bensin igen. Det var lång kö till pumparna men vi hann tanka fullt innan det var helt slut. När nästa sändning kommer vet ingen. Hur länge har vi haft blyfri bensin i Sverige? I 15 år? Med soppa i tanken for jag och Elsa till en italiensk restaurang i bergen för att äta smaskig lunch. Stället var tyvärr stängt så det blev en BK istället. På väg till den första stigningen passerar man den lägsta punkten i La Paz. Här råder ett mikroklimat och det är varmt och mer syre än på andra platser i staden. På just den platsen byggde man naturligtvis den första ”Gated community” i staden. När beslutet fattades var det uppståndelse, ett rikemansområde i socialiststaten Bolivia! Det får bara inte hända! Eftersom pengar styr blev det bygge av och nu poppar inhägnade rikemansområdena upp som svampar ur jorden. Socialismen här verkar fungera som kommunismen i Kina, är det pengar med i bilden upphör alla politiska värderingar tvärt.

I väntan att få tanka

För en vecka sedan fick vi bilen. Ett intensivt jagande på blyfri bensin sattes igång. Enligt Toyosa som importerat bilen fungerar den bara med blyfritt. Vi hittade till sist en mack och tankade fullt för man vet aldrig när det finns bensin i pumparna igen. Idag har vi knappt någon soppa kvar alls och blyfri bensin väntas till tisdag nästa vecka. Det blir till att lägga upp ett bensinlager i trädgården. Men man får inte tanka i bensindunkar på stationen. Det har Evo förbjudit, han tror att alla bensindunkar åker till Los Jungas och används till knarkproduktion. Såna otyg vill man ju inte förknippas med. Så nu blir det tratt och slag i trädgården, för vår trädgårdsmästare.

Med den toktankade bilen bar det iväg över Andernas höjder till Arica i Chile. Vi ville fly supandet och vattenkaoset under karnevalen i La Paz. Sökte oss istället till havet, badet och solen. 11 timmar tog det över platåns 5 000 meter höga toppar och 3 timmars väntan vid två tullstationer. Vi passerade bland annat Bolivias högsta topp Sajama som jag har döpt mitt företag efter. Den Chilenska delen av vägen är jättedålig för inga Chilenare vill åka till Bolivia. Tyvärr tappade jag fokus på alla gropar i vägen vid några tillfällen så nu ska bilen in på service. Men den kan ju lika gärna stå där som i vår trädgård, någon bensin finns ju inte i alla fall.

Arica var fantastiskt. Nytt hotell med pool för både Elsa och oss. Gym och fantastisk service. Nära till restauranger och god seafood. Fem meter till playan (gigantisk sandlåda för Elsa) och havet som kylde skönt i värmen. Stora härliga vågor att leka i.

Nu är vi tillbaka med allt gott och ont det för med sig. Höjdproblem, bråk med American Airlines om barnvagnen de slog sönder och kameran deras personal stal samt alla andra komplikationer man inte kan förutse i ett land långt bort. Men man får sova i sin egen säng och träffa Gloria, Isabel, Eric och Hugo igen. Borta bra men hemma bäst.

På väg genom öknen

Strandbruden har fått syn på glassgubben